DET finns blott en lefvande och sann Gud, evig, utan kropp, delar och lidelser (impassibilis), af oändlig makt, visdom och godhet, skaparen och uppehållaren af alla ting, både synliga och osynliga. Och i denna gudomsenhet äro tre personer: Fadren, Sonen och den Helige Ande.

SONEN, som är Fadrens ord, från evighet född af Fadren, sann och evig Gud, af ett väsen med Fadren, tog på sig människans natur i den välsignade jungfruns lif, så att två hela och fullkomliga naturer, nämligen den gudomliga och den mänskliga, blefvo förenade i en person för att aldrig åtskiljas, hvaraf är en Kristus, sann Gud och sann människa, som sannerligen led, blef korsfäst, död och begrafven för att försona sin Fader med oss samt blifva ett offer, icke allenast för arfsynden utan ock alla människors verksynder.

SÅSOM Kristus dog för oss och blef begrafven, så bör det ock tros, att han nedsteg till dödsriket.

KRISTUS uppstod sannerligen från de döda och återtog sin kropp, med kött, ben och allt, som hör till en fullkomlig människonatur, hvarmed han uppfor till himmelen och sitter där, till dess han kommer igen för att döma alla människor på den yttersta dagen.

DEN Helige Ande, utgående af Fadren och Sonen, är af ett och samma väsen, majestät och härlighet med Fadren och Sonen, sann och evig Gud.

DEN heliga Skrift innehåller allt, som är nödvändigt till salighet, så att hvad som icke står däruti eller därmed icke kan bevisas, bör icke åläggas någon människa att antagas såsom trosartikel eller anses såsom erforderligt eller nödvändigt för saligheten. Med benämningen den Heliga Skrift förstå vi de kanoniska böcker i Gamla och Nya testamentet, om hvilkas auktoritet det aldrig varit något tvifvel inom kyrkan.

DE KANONISKA BÖCKERNAS NAMN OCH ANTAL.

Första Mosebok,
Andra Mosebok,
Tredje Mosebok,
Fjärde Mosebok,
Femte Mosebok,
Josua,
Domareboken,
Rut,
Första Samuelsbok,
Andra Samuelsbok,
Första Konungaboken,
Andra Konungaboken,
Första Krönikeboken,
Andra Krönikeboken,
Esra,
Nehemja,
Ester,
Job,
Psaltaren,
Ordspråksboken,
Predikaren,
Höga visan,
De fyra större profeterna,
De tolf mindre profeterna.

Och de öfriga böckerna läsas i kyrkan, såsom Hieronymus säger, till föredöme för lefvernet och till undervisning om seder, men hon använder dem ej för att befästa någon lära. Sådana äro de följande:

Tredje Esras bok,
Fjärde Esras bok,
Tobias bok,
Judits bok,
Stycken af Esters bok,
Vishetens bok,
Jesu Syraks bok,
Profeten Baruk,
De tre männens lofsång,
Historien om Susanna,
Om draken i Babel,
Manasse bön,
Första Makkabeernas bok,
Andra Makkabeernas bok.

NYA Testamentets alla böcker, hvilka sedvanligen allmänt antagna, antaga vi ock som kanoniska.

7 ART. Om Gamla testamentet.

DET Gamla testamentet är icke stridande mot det Nya, ty både i det Gamla och Nya testamentet erbjudes människosläktet evigt lif genom Kristus, som är den ende Medlaren mellan Gud och människor. Därför böra icke de höras, hvilka föregifva, att de gamla fäderna väntade endast på förgängliga löften. Ehuruväl lagen, som Gud gaf genom Moses, icke är bindande för kristna människor med afseende på ceremonier och stadgar, eller de borgerliga föreskrifter den innehåller icke nödvändigtvis behöfva antagas i något samhälle, så är likväl ingen kristen människa, hvilken hon än må vara, fritagen från åtlydnad af de bud, som kallas moraliska.

DEN Nicenska trosbekännelsen och den, som allmänt kallas -^ den apostoliska tron, böra helt och hållet antagas och tros, emedan de kunna bevisas med den Heliga Skrifts tydligaste vittnesbörd.

MEDFÖDD synd består icke i att efterfölja Adam (såsom Pelagianerna fåvitskt påstå), utan i den skröplighet och det fördärf. som vidlåder naturen hos hvarje från Adam naturligen härstammande människa, hvarigenom människan är mycket långt bortkommen från ursprunglig rättfärdighet och af sin natur böjd till det onda, så att köttet alltid har begärelse mot Anden, och därför förtjänar detta onda hos hvarje människa, som födes till denna värld. Guds vrede och fördömelse. Denna naturens besmittelse vidblifver äfven dem, hvilka äro pånyttfödda, hvarför köttets begärelse, på grekiska kallad fronhma sarkoV, (af olika personer öfversatt med visdom, sinnlighet, böjelse och köttets begärelse) icke är underdånig Guds lag. Och ehuru det icke är någon fördömelse för dem, som tro och äro döpta, så betygar dock apostelen, att begärelse och lusta i sig själfva hafva syndens natur.

EFTER Adams fall är människans tillstånd sådant, att hon icke kan af sin naturliga kraft eller egna åtgöranden omvända och bereda sig själf till att tro på och åkalla Gud. Därför sakna vi förmåga att göra goda gärningar, som äro välbehagliga och tacknämliga inför Gud, om icke hans nåd genom Kristus förebereder i oss en god vilja och påverkar oss, då vi hafva denna goda vilja.

VI räknas rättfärdiga inför Gud endast genom tron, för vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, förtjänsts skull, och icke för våra gärningars eller förtjänsters skull. Därför är den läran, att vi rättfärdiggöras genom tron allena, en högst hälsosam och särdeles trösterik lära, som utförligare utvecklas i homilian om rättfärdiggörelsen.

12 ART. Om goda gärningar.

EHURU goda gärningar, hvilka äro trons frukter och följa efter rättfärdiggörelsen, icke kunna borttaga våra synder eller bestå inför Guds stränga dom, äro de dock välbehagliga och tacknämliga inför Gud i Kristus samt härflyta med nödvändighet från en sann och lefvande tro, så att af dem en lefvande tro kan kännas igen lika lätt som ett träd af dess frukt.

13 ART. Om gärningar före rättfärdiggörelsen.

GÄRNINGAR, som föregå mottagandet af Kristi nåd och hans Andes ingifvelse, äro icke välbehagliga inför Gud, emedan de icke härflyta af tro på Jesus Kristus; ej heller göra de människor lämpliga att mottaga nåden eller (såsom skola-stiska författare säga) förtjäna nåden de congruo, ja än mer, emedan de icke utföras såsom Gud vill och befaller, att de skola utföras, kunna vi icke tvifla på, att de hafva syndens natur.

14 ART. Om öfverloppsgärningar.

ATT det gifves frivilliga gärningar bredvid och utöfver hvad Gud befaller, hvilka kallas öfverloppsgärningar, kan icke 1äras utan förmätenhet och ogudaktighet, ty därigenom förklara människorna, att de icke allenast gifva Gud allt de äro skyldiga att gifva, utan att de göra mera för hans skull, än de äro förpliktigade till, hvaremot Kristus uttryckligen säger: "När I hafven gjort allt, som har blifvit eder befalldt, så sägen: Vi äro onyttiga tjänare."

15 ART. Om Kristi enastående syndfrihet.

KRISTUS, som i vår natur sannerligen blef oss lik i allting, dock utan synd, från hvilken han var lika fullkomligt fri till sin kropp som till sin ande. Han kom för att blifva det obesmittade Lamm, som genom att en gång offra sig själf skulle borttaga världens synder; och synd, såsom apostelen Johannes säger, fanns icke i honom. Men vi alla öfriga, ehuru döpta och i Kristus pånyttfödda, fela i många stycken. Om vi säga, att vi icke hafva synd, så bedraga vi oss själfva, och sanningen är icke oss.

16 ART. Om synd efter dopet.

ICKE hvarje dödlig synd, uppsåtligt begången efter dopet, är en oförlåtlig synd mot den Helige Ande. Därför bör icke förlänandet af bot och ånger förnekas dem, som falla i synd efter dopet. Ehuru vi undfått den Helige Ande, kunna vi af vika från den oss gifna nåden och falla i synd, men genom Guds nåd åter stå upp och bättra vårt lefverne. Och därför böra de förkastas, som säga, att de icke mer kunna synda, så länge de lefva här, eller som förneka möjlighet till förlåtelse för dem, som uppriktigt ångra sig.

17 ART. Om predestination och utkorelse.

PREDESTINATION till lif är Guds eviga uppsåt, hvarigenom han (före världens grundläggning) i sitt för oss fördolda rådslut fast beslutit att från förbannelse och fördömelse frälsa dem, som han ur mänskligheten utvalt i Kristus till evig salighet såsom käril gjorda till heder. Därför blifva de, hvilka Gud förlänar en sådan härlig gåfva, enligt Guds uppsåt kallade genom hans Andes verkande i rattan tid. De hörsamma genom nåden kallelsen, de varda rättfärdigade utan försky lian, de upptagas till Guds barn, de göras lika bilden af hans enfödde Son, Jesus Kristus, de vandra gudaktigt i utöfvandet af goda gärningar, och slutligen uppnå de af Guds nåd evig salighet.
Liksom den gudliga betraktelsen af predestinationen och utkorelsen i Kristus är full af ljuflig, uppmuntrande och outsäglig tröst för gudfruktiga personer och sådana, som förnimma Kristi Andes verkande inom sig, hvilka döda köttets och sina jordiska lemmars begärelser samt upplyfta sina sinnen till höga och himmelska ting, emedan denna betraktelse i hög grad befäster och bestyrker deras tro på den eviga salighetens vinnande genom Kristus och kraftigt uppväcker deras kärlek till Gud; så är det för förvetna och köttsligt sinnade personer, hvilka sakna Kristi Ande, en ytterst farlig belägenhet att för sina ögon städse hafva Guds förutbestämda dom, hvarigenom djäfvulen antingen störtar dem i förtviflan eller i ett högst orent lefvernes pliktförgätenhet, som icke är mindre farlig än förtviflan.
Vidare böra vi mottaga Guds löften på sådant sätt de vanligen framställas för oss i den Heliga Skrift och i våra handlingar följa den Guds vilja, som uttryckligen förkunnas oss i Guds ord.

18 ART. Om erhållandet af salighet allenast genom Kristi namn.

ÄFVEN de böra förkastas, hvilka fördrista sig att säga, att hvarje människa blir frälst genom den lag eller sekt han bekänner sig till, om han blott sorgfälligt ordnar sitt lefverne enligt denna lag och den naturliga religionen; ty den heliga Skrift framställer för oss allenast Jesu Kristi namn såsom det enda, i hvilket människor skola blifva frälsta.

RISTI synliga kyrka är ett samfund af trogna människor, inom hvilket Guds rena ord predikas och sakramenten rätteligen förvaltas i öfverensstämmelse med Kristi förordning i alla ting, som nödvändigt höra därtill.
Liksom Jerusalems, Alexandrias och Antiokias kyrkor farit vilse, så har ock Roms kyrka farit vilse, icke allenast i lefverne och ceremoniella former utan äfven i trossaker.

20 ART. Om kyrkans auktoritet.

KYRKAN har makt att förordna bruk och ceremonier samt har afgörande auktoritet i lärostrider, och dock är det icke legitimt för kyrkan att påbjuda något, som strider mot Guds skrifna ord, ej heller må hon så tolka ett ställe i Skriften, att det strider mot ett annat. Därför bör icke kyrkan, ehuru hon är den heliga Skrifts vittne och vårdarinna, påbjuda någonting, som strider mot eller som icke finnes i Skriften, såsom nödvändigt till frälsning.

21 ART. Om de allmänna kyrkomötenas auktoritet.*)

*Den tjuguförsta artikeln utelämnas, emedan den delvis är af lokal och civil natur och dess öfriga delar äro angifna i andra artiklar.

22 ART. Om skärseld.

DEN romerska läran om skärseld,aflat, tillbedjan och dyrkan såväl af bilder som reliker och likaså helgonåkallan är en dåraktig och fåfäng uppfinning, som icke är grundad på något bevis ur Skriften, utan är stridande mot Guds ord.

23 ART. Om ämbetsutövning i församlingen.

DET är icke lagligt för någon man att påtaga sig ämbetet att offentligt predika eller förvalta sakramenten i församlingen, förr än han är lagligen kallad och sänd till att utöfva detsamma. Och dessa böra vi anse för lagligen kallade och sända, som äro valda och kallade till denna tjänst af män, hvilka erhållit auktoritet i församlingen att kalla och utsända Guds ords tjänare i Herrens vingård.

24 ART. Om talandet i församlingen på ett sådant språk, som folket förstår.

DET är tydligen stridande mot Guds ord och den första kyrkans plägsed att hålla offentlig bön i kyrkan eller förvalta sakramenten på ett språk, som folket icke förstår.

25 ART. Om sakramenten.

SAKRAMENT, instiftade af Kristus, äro icke blott kän-^ nemärken eller tecken på kristna människors bekännelse, utan de äro fastmer bestämda, säkra underpanter och verksamma tecken på den nåd och Guds goda behag till oss, hvarigenom han osynligt verkar i oss och icke allenast uppväcker utan äfven styrker och stadfäster vår tro på honom.
Två sakrament äro af vår Herre Kristus instiftade i evangelium, nämligen dopet och Herrens nattvard.
De fem vanligen kallade sakrament, nämligen konfirmationen, boten, ordinationen, äktenskapet och sista smörjeisen, böra icke anses såsom evangeliska sakrament, emedan de äro sådana, som dels hafva tillkommit genom ett förvändt efterföljande af apostlarna och dels genom lefnadsförhållanden, som skriften väl tillåter, men hvilka dock icke hafva sakraments natur i likhet med dopet och Herrens nattvard, emedan de icke hafva något synligt tecken eller någon af Gud förordnad ceremoni.
Sakramenten instiftades icke af Kristus för att beskådas eller bäras omkring, utan för att vi skulle rätteligen bruka dem. Och endast hos sådana, som värdigt mottaga dem, hafva de en hälsosam inflytelse och verkan; men de som ovärdigt mottaga dem, ådraga sig själfva dom, såsom den helige Paulus säger.

EHURU i den synliga kyrkan de onda alltid äro sammanblandade med de goda och de onda stundom innehafva högsta myndighet öfver ordets predikan och sakramentens förvaltning, så utöfva de likväl icke denna myndighet i sina egna, utan i Kristi namn samt tjäna på hans uppdrag och med hans bemyndigande, hvarför vi bruka deras ämbetstjänst både vid hörandet af Guds ord och vid mottagandet af sakramenten. Kristi förordning förlorar icke sin verkan genom deras ogudaktighet, ej heller förminskas därigenom kraften af Guds gåfvor hos sådana, som i tron rätteligen mottaga de dem meddelade sakramenten, ty dessa erhålla sin verkan genom Kristi instiftelse och löfte, oaktadt de förvaltas af onda människor.
Dock hör det till kyrkans disciplin, att undersökning anställes angående ovärdiga präster, att de anklagas af dem, hvilka hafva kunskap om deras öfverträdelser, samt därpå, om de befinnas skyldiga, efter en rättvis dom afsättas.

27 ART. Om dopet.

DOPET är icke blott ett bekännelsetecken och åtskillnadsmärke, hvarigenom kristna människor särskiljas från andra, som icke äro döpta, utan det är jämväl ett pånyttfödelsens eller den nya födelsens tecken, hvarigenom, liksom genom ett instrument, de som mottaga dopet, rätteligen inympas i kyrkan; försäkran om syndernas förlåtelse och vårt upptagande till barnaskap hos Gud genom den Helige Ande betecknas och beseglas synligen, tron stadfästes och nåden förökas genom bön till Gud.
Späda barns dop bör visserligen bibehållas i kyrkan såsom fullt öfverensstämmande med Kristi instiftelse.

28 ART. Om Herrens nattvard.

HERRENS nattvard är icke blott ett tecken på den kärlek, de kristna böra hafva till hvarandra inbördes, utan fastmer ett sakrament på vår förlossning genom Kristi död; så att för dem, som rätteligen, värdigt och i tron mottaga detsamma, blifver brödet vi bryta en delaktighet i Kristi lekamen och likaså välsignelsens kalk en delaktighet af Kristi blod.
Transsubstantiationen, eller förvandlingen af brödets och vinets substans i Herrens nattvard, kan icke bevisas med den heliga skrift, utan strider mot skriftens tydliga ord, tillintetgör sakramentets natur och har gifvit anledning till många vidskepelser.
Kristi lekamen gifves, mottages och ätes i nattvarden endast på ett himmelskt och.andligt sätt; och tron är det medel, hvarigenom Kristi lekamen mottages och ätes i nattvarden.
Kristus gaf ingen förordning, att nattvardens sakrament skulle förvaras, bäras omkring, upplyftas eller tillbedjas.

29 ART. Om de ogudliga, som icke få del af Kristi lekamen vid mottagandet af Herrens nattvard.

EHURU de ogudliga och sådana, som sakna lefvande tro, lekamligen och synligen med sina tänder vidröra Kristi lekamens och blods sakrament, såsom sankt Augustinus säger, så blifva de dock icke på något sätt delaktiga af Kristus, utan de äta och dricka fastmer så stora tings tecken eller sakrament till sin egen fördömelse.

30 ART. Om båda elementen.

HERRENS kalk får icke nekas lekmännen, utan nattvardens båda element böra, enligt Kristi instiftelse och befallning, utdelas till alla kristna människor utan åtskillnad.

31 ART. Om Kristi enda offer, fullbordadt på korset.

KRISTI offer, en gång fullbordadt, är den fullkomliga återlösning, försoning och tillfyllestgörelse för hela världens synder, både arfsyndoch verksynd, och det finnes ingen annan tillfyllestgörelse för synden än detta allena. Därför äro mäss-offren, hvarom det vanligen säges, att prästen offrar Kristus för lefvande och döda till befrielse från straff och skuld, hädiska fabler och farliga bedrägerier.

32 ART. Om prästernas äktenskap.

BISKOPAR, präster och diakoner äro icke i Guds lag befällda att afgifva löfte om att lefva i ogift stånd eller afhålla sig från äktenskap. Därför är det tillåtet för dem liksom för alla andra kristna att ingå äktenskap efter godtfinnande, då de anse det befordra ett gudligt lefverne.

33 ART. Om bannlysta personer och huru de böra undvikas.

DEN person, som genom kyrkans förklaring rätteligen uteslutes från hennes gemenskap och bannlyses, bör af alla trogna anses såsom en hedning och publikan, tills han genom bot öppet försonats med och återupptagits i kyrkan af en därtill bemyndigad domare.

34 ART. Om kyrkobruk.

ET är icke nödvändigt, att kyrkobruk och ceremonier på alla ställen äro de samma eller fullkomligt lika, ty de hafva i alla tider varit olika och kunna förändras i öfverens-stämmelse med olika länders, tiders och folkslags sedvanor, om blott intet förordnas, som strider mot Guds ord. Hvar och en, som efter eget godtycke, villigt och uppsåtligt öppet öfverträder kyrkans bruk och ceremonier, hvilka icke äro stridande mot Guds ord samt äro förordnade och godkända af behörig auktoritet, bör (till varning för andra att ej göra sammalunda) offentligen tillrättavisas såsom en, hvilken öfverträder kyrkans allmänna ordning, kränker öfverhetens auktoritet och sårar svaga medbröders samveten.
Hvarje partikulareller nationalkyrka har auktoritet att förordna, förändra och afskaffa ceremonier eller kyrkobruk, som endast äro påbjudna af någon mänsklig myndighet, blott allt sker till uppbyggelse.

35 ART. Om homilierna.

ANDRA boken af de homilier, hvilkas titlar vi angifva vid slutet af denna artikel, innehåller en gudlig och sund lära, som är nödvändig i dessa tider, liksom äfven den under Edward den sjettes tid utgifna första boken af homilier, och därför anse vi, att Guds ords tjänare böra flitigt och tydligt föreläsa dem i kyrkorna, på det folket må förstå dem.

HOMILIERNAS TITLAR.

1. Om kyrkans rätta bruk.
2. Faran af afgudadyrkan.
3. Om kyrkornas reparation och renhållning.
4. Om goda gärningar. Först om fastandet.
5. Mot frosseri och dryckenskap.
6. Mot öfverdrifven lyx i klädsel.
7. Om bönen.
8. Om plats och tid för bön.
9. Att allmänna böner böra utföras och sakramenten förvaltas på ett bekant språk.
10. Om det vördnadsfulla uppskattandet af Guds ord.
11. Om barmhärtighetsverk.
12. Om Kristi födelse.
13. Om Kristi lidande.
14. Om Kristi uppståndelse.
15. Om det värdiga mottagandet af Kristi lekamens och blods sakrament.
16. Om den Helige Andes gåfvor.
17. För rogationsdagarna.
18. Om det äkta ståndet.
19. Om ånger.
20. Mot lättja.
21. Mot uppror.

(Denna kyrka antager endast så mycket af denna artikel, som förklarar de två homilieböckerna innehålla en förklaring öfver kristen lära och en undervisning om fromhet och moral. Men alla häntydningar på Englands konstitution och lagar anses såsom icke tillämpliga på förhållandena inom denna kyrka. Därför upphäfves äfven förordningen om nämnda homiliers läsning i kyrkorna, tills en revision lämpligen kan företagas, som befriar dem från såväl föråldrade ord och uttryck som från lokala häntydningar).

BOKEN om biskopars konsekration samt prästers och diakoners ordination, auktoriserad af denna kyrkas allmänna kyrkomöte 1792, innehåller allt, som är nödvändigt för sådan konsekration och ordination. Ej heller innehåller den något, som i sig själft är vidskepligt och ogudligt. Och därför förklara vi, att alla, som äro konsekrerade eller ordinerade enligt nämnda boks ritual äro tillbörligt, reguliert och lagenligt konsekrerade och ordinerade.

DEN världsliga öfverhetens makt sträcker sig till alla människor, såväl prästerskapet som lekmannaståndet, i allt, som rör det timliga; men den har ingen auktoritet i rent andliga ting. Och vi anse, att alla människor, hvilka bekänna sig till evangelium, äro skyldiga att iakttaga vördnadsfull lydnad mot all världslig myndighet, som är reguliert och legitimt förordnad.

DE kristnas rikedomar och ägodelar äro icke gemensamma med afseende på deras lagliga äganderätt och besittning, såsom åtskilliga anabaptister falskeligen påstå. Det oaktadt bör hvarje människa af sådana ting, som hon äger, efter sin förmåga frikostigt gifva allmosor till de fattiga.

LIKSOM vi bekänna, att lättsinningt och obetänksamt svärjande är kristna människor förbjudet af vår Herre Jesus Kristus och hans apostel Jakob, så anse vi, att den kristna religionen icke förbjuder en person att aflägga ed, när öfver-heten fordrar det, i en sak af tro och kärlek, endast det sker efter profetens föreskrift, i rättfärdighet, rätt och sanning.

Project Canterbury