DET är en högst ovärderlig del af den välsignade frihet, hvarmed Kristus har frigjort oss, att vid tillbedjandet af honom olika former och bruk må utan anstöt tillåtas, förutsatt att trons väsen i sin helhet bibehålles, samt att hvad som i en kyrka icke med visshet kan anses tillhöra läran måste hänföras till ordningen och därför efter allmänt erkännande och vederbörlig sanktion må förändras, förkortas, förökas, förbättras eller på annat sätt brukas, såsom det kan anses lämpligast för folkets uppbyggelse "enligt tidens och omständigheternas kraf."

Engelska kyrkan, som under Guds ledning grundlade den protestantiskt biskopliga kyrkan i dessa stater och sedan under en lång tid ägnade henne vård och skydd, har i företalet till sin allmänna bönbok såsom regel fastställt, att "då gudstjänstens säregna former och de bruk och ceremonier, som därvid användas, till sin egen natur äro oväsentliga samt erkännas vara det, så är det endast rimligt att på grund af viktiga och betydelsefulla omständigheter, hvilka förekomma under olika tider och förhållanden, där göra sådana förändringar, som tid efter annan af vederbörande myndigheter anses såsom nödvändiga och ändamålsenliga."

Samma kyrka har icke allenast i sitt företal utan äfven i sina artiklar och homilier förklarat nödvändigheten och ändamålsenligheten af enstaka förändringar och tillägg i sina former for offentlig gudstjänst. Följaktligen finna vi, att hon, sökande att "fasthålla den lyckliga medelvägen mellan för starkt motstånd och för lätt eftergift, då det gäller medgifvandet af variationer i saker, som en gång efter moget öfvervägande blifvit fastställda, under åtskilliga regenter allt sedan den första liturgiens kompilation under Edward VIs regering medgifvit sådana förändringar i dess enskilda delar, som hon ansett vara både berättigade och viktiga under de särskilda tidsförhållanden de ansågos ändamålsenliga. Dock har därvid allt det hufvudsakliga med dess väsentliga delar (såväl till innehåll som till form och ordning) hittills förblifvit i sitt ursprungliga skick."

Hennes hufvudsyfte med dessa olika granskningar och ändringar har varit, såsom hon vidare förklarar i nämnda företal, "att åstadkomma det, som enligt bästa förstånd ansetts mest befordra frid och enighet inom kyrkan, att framkalla vördnad och uppväcka fromhet och andakt vid gudstjänstnrandet och slutligen undanrödja all anledning till deras klander, hvilka söka hvarje förevändning att förvränga eller motarbeta hennes liturgi." Och ehuru det enligt kyrkans eget omdöme däri icke finnes "något, som strider mot Guds ord och sund lära, eller något, som en gudfruktig människa ej kan med godt samvete bruka och underkasta sig, eller som icke kan behörigt försvaras, om det erhåller en sådan rätt och gynnsam tolkning, som det allmänna rättsbegreppet borde gifva alla mänskliga skrifter," så är det dock enligt redan anförda principer antagligt, att ytterligare förändringar med tiden skola befinnas ändamålsenliga. Följaktligen tillsattes år 1689 en revisionskommitte, men dess omfattande och värderika arbete blef då utan resultat, och den borgerliga öfverheten har sedan dess icke ansett det lämpligt att återupptaga frågan genom tillsättandet af en ny kommission.

Men då under den gudomliga försynens ledning dessa amerikanska stater i borgerligt afseende blefvo oberoende, så följde däraf med nödvändighet äfren kyrkligt oberoende, och de olika religiösa samfunden i dessa stater erhöllo full och lika frihet att ordna och organisera sina respektiva kyrkor, gudstjänstformer och kyrkoordningar på sätt de ansågo bäst befordra deras framtida utveckling och mest förenliga med detta lands konstitution och lagar.

Denna kyrkans uppmärksamhet riktades först och främst på de liturgiska förändringar, som på grund af revolutionen måste göras i bönerna för öfverhetspersoner. Och därvid blef den första omsorgen att söka åstadkomma öfverensstämmelse med hvad som borde utgöra den lämpliga afslutningen af sådana böner, nämligen "att regenter må erhålla nåd, visdom och förstånd att utöfva rättvisa och upprätthålla sanningen" samt att folket "må lefva ett lugnt och fridfullt lif i all gudaktighet och ärbarhet."

Men under det dessa förändringar behandlades af kyrkomötet, kunde dess medlemmar icke annat än med tacksamhet till Gud begagna det gynnsamma tillfället, som gafs dem, att (utan något slags intrång eller tvång från någon världslig myndighet) vidtaga en ytterligare revision af den offentliga gudstjänstordningen och fastställa öfriga förändringar och tillägg, som ansågos ändamålsenliga.

Det synes obehöfligt att relatera alla dessa ändringar och tillägg. Det är att hoppas, att dessa såväl som skälen därför tydligt nog framträda vid en jämförelse mellan denna och engleska kyrkans allmänna bönbok. Däraf framgår äfven, att denna kyrka alls icke ämnar afvika från Englands kyrka i någon viktig lärofråga, disciplin eller gudstjänstordning, utan endast vidtaga de ändringar lokala förhållanden kräfva.

Då nu detta viktiga arbete fullbordats, så är det att hoppas, att det hela kommer att mottagas och granskas af vår kyrkas alla trogna medlemmar och hvarje uppriktig kristen med ett ödmjukt, opartiskt och kärleksfullt sinnelag, utan fördom eller förutfattade meningar, med allvarligt betänkande af hvad kristendom är och hvad evangelii sanningar innehålla samt med innerlig bön till Gud allsmäktig, att hans välsignelse må följa hvarje sträfvan att offentliggöra det inför allmänheten på ett tydligt, lättfattligt, fruktbärande och tilltalande sätt, för vår välsignade Herres och Frälsares, Jesu Kristi, skull.

Project Canterbury